Alltså jag saknar mitt USA liv mucho. Att vakna brevid Lindah på morgonen och se hennes ena öga öppnas. Vi umgicks iprincip jämt och när vi inte umgicks och sågs igen så kändes de som att vi var ett sånt där gammalt förälskat 80 års par. Jag saknar våra middagar, vinkvällar, filmkvällar, nudlar på natten, cheetos, sushi, pepsi, vatten, värmen, klagandet på värmen, svett, tårar, lycka och sorg.

Kunde jag spola tillbaka tiden så skulle jag göra det för jag kan stolt säga att jag aldrig i mitt liv skrattat så mycket som jag gjort tillsammans med henne. När jag gick och la mig på kvällarna så kände jag mitt 10-pack på magen. 

Hade jag fått välja hade jag varit med henne i Santa monica föralltid. Det låter som ett kärleksbrev och det kan jag väl säga att det är för hon är en av dom bästa vännerna som finns. När jag mådde dåligt kände hon av det och tröstade mig utan att jag visade att jag var ledsen. Hon visade mig alla fantastiska platser som är min största kärlek i livet. Hon fick mig att förbättra min engelska och gav mig minnen för livet. Har bara träffat denna kära dam 2 gånger sen i september, märks det att jag saknar henne eller? Hon är helt enkelt bäst.